
Angriparna är skickliga designers
Var tredje vd oroar sig för cyberattacker, och den största delen av säkerhetsbudgeten går till teknik. De som vill göra intrång och andra bedragare har under tiden gjort sin hemläxa om människor. Nästan nio av tio bedrägerimejl riktade mot företag utger sig för att komma från vd, chefer eller IT-avdelningen, alltså från någon vi är vana att lita på och svara snabbt. Lägg angriparens design bredvid organisationens. Bedragaren gör det enkelt att klicka, medan organisationen gör det krångligt att kontrollera. Bedragaren skapar brådska, medan organisationens rutin kräver att du letar upp en policy, hittar rätt kontaktperson och väntar på svar. Vem har egentligen designat den enklaste vägen? Angriparna designar för hur människor faktiskt fungerar. Vi designar alltför ofta säkerhet för hur vi önskar att människor fungerade.
Vi tar alla den enklaste vägen
Många intrång börjar med att någon klickar på en länk, lämnar ut ett lösenord eller svarar ja när hen borde ha tvekat. Det är lätt att peka ut människan som det svaga ledet. Vi tror att det är att peka åt fel håll. De flesta av oss vill bara få jobbet gjort, och kräver den säkra vägen tio steg och genvägen ett vet ni redan vilken som väljs. Den gula lappen med lösenordet under tangentbordet har i dag flyttat in i mobilens anteckningar, men den säger fortfarande mer om designen än om personen som skrev den. Lösenordsregler, inloggningar, varningsrutor och rutiner för att rapportera misstänkta mejl är också design, och ibland är den riktigt dålig.
Testa säkerheten som ni testar era tjänster
På Antrop ägnar vi mycket tid åt att se hur människor faktiskt använder tjänster. Problemet sitter sällan hos användarna. Oftare sitter det i tjänsten, som gör det onödigt svårt att göra rätt. Den som har sett en kollega mejla en jobbfil till sin privata adress för att kunna fortsätta hemma vet vad vi menar. Hen bryter mot rutinen, men gör det för att få jobbet gjort. Tänk om vi testade säkerhetsrutiner på samma sätt som andra tjänster? Be en medarbetare hantera ett misstänkt mejl och observera vad som händer. Förstår hen vad som förväntas? Är det enkelt att kontrollera avsändaren och rapportera mejlet? Och vad händer när det brådskar och rutinen står i vägen för jobbet? Inte för att sätta dit medarbetarna utan för att se var det finns luckor. Ett experiment att börja med är att låta några medarbetare försöka följa en av era säkerhetsrutiner och observera var de tvekar, fastnar eller tar genvägar. Varje sådant ställe är en möjlighet att göra det enklare att göra rätt.
Vår spaning
Vi tror att säkerhetsrutiner allt oftare kommer att behandlas som vilken tjänst som helst. Då handlar nästa säkerhetsinvestering kanske mindre om nya verktyg och mer om att förstå hur medarbetarna använder de verktyg ni redan har. Om ni redan har många lås är det troligtvis inte ett lås till som kommer göra störst skillnad utan att se till att ingen låser upp de lås ni redan har pga stress, press eller smicker.
Så filmen får ett lite tråkigare slut än Hollywood hade velat men vi tycker att det blir ett lyckligt skut. En organisation som förstår sina medarbetares beteenden lika bra som angriparna gör. Slutet gott. Allting gott.





