Tänk dig en vän eller partner du verkligen litar på. Säger hen “jag fixar det” – då kan du lita på att det är fixat. Punkt. Du frågar inte igen, sitter inte och analyserar tonen i sms:et, lägger ingen krokig plan B i bakhuvudet ifall det skulle strula. Sen händer något. Och så händer det igen. Ett löfte som glider. Något som inte riktigt stämmer. Eller en känsla av att något är lite off, gång på gång. Plötsligt läser du meddelandet en gång till, bara för att vara säker på att du läste rätt. Håller tillbaka lite mer själv, bara för säkerhets skull. En märklig sak med tillit är att vi ofta ser den som något mjukt, trots att bristen på den kan få hårda konsekvenser.
Från “jag fixar det” till “cc:a chefen”
Exakt samma sak händer på jobbet, fast i kontorsversion. Med tillit kan du lämna ifrån dig ett problem och lita på att det löser sig. Visa något innan det är klart. Säga “jag vet inte, faktiskt” eller säga emot den som bestämmer, utan att det blir en grej. Sjunker tilliten börjar vi säkra upp istället. Plötsligt ska fler vara med på mötet “bara för kännedom”. Chefen hamnar på cc. Kalendern fylls med möten som heter “snabb avstämning” men som aldrig är snabba. Var för sig är allt superrimligt. Tillsammans blir det ett helt arbetssätt. Och då kostar det inte bara stämningen på kontoret. Det kostar tid, tempo och modet att faktiskt testa något nytt.
Från avtal till tullar
Nu zoomar vi ut rejält. Ta USA:s relation till några av sina närmaste grannar och allierade, Kanada och EU. Grannar och allierade som i generationer har kunnat räkna med att avtal håller och att spelreglerna är samma desamma i morgon som idag. Skakar den tryggheten till händer samma sak som mellan människor fast i en helt annan skala. Tullar förhandlas om med kort varsel. Avtal ifrågasätts. Länder som stått varandra nära i decennier börjar plötsligt bygga egna leverantörskedjor och fylla på lager. Inte för att man vill, utan för att man måste räkna med att motparten kanske inte gör det den lovat.
Det tillit gör möjligt
Tillit är lite som bra wifi hemma: du tänker aldrig på den förrän den är borta. Och just därför är den så lätt att underskatta. Det du faktiskt ser när den finns där är vad den gör möjligt. Att någon vågar testa en helt orimlig idé. Att ett team löser något ingen hade klarat på egen hand. Att man kommer längre, helt enkelt, för att man kan bygga vidare på varandras tankar istället för att bevaka dem. Det här pratar vi mycket om på Antrop. Inte för att det ska bli mysigare på jobbet, utan för att folk behöver känna sig tillräckligt trygga för att våga tänka nytt, dela halvfärdiga idéer, erkänna misstag och säga vad de faktiskt tycker. Ju svårare problem, desto viktigare. Vi håller bland annat utbildningar i tillitskultur, men kanske ännu viktigare: vi ser gång på gång vad som händer i team och organisationer när tilliten finns och när den inte gör det. Tillit går inte att skriva in i värdeorden och hoppas på det bästa. Den byggs i hur vi beter oss mot varandra, varje dag.
Vän, kollega eller handelspartner, mekaniken är samma: när tilliten sviktar slutar vi bygga tillsammans och börjar skydda oss istället. Skillnaden är bara vad notan landar på. En utebliven middag. Ett projekt som aldrig blir klart. Svindyra tullar.
Så slarva inte med tilliten bara för att den är svår att se. Den gör förmodligen mer jobb än du tror – och the good news? Den går att träna på!
